Det största problemet med Stockholms filmfestival är att den är här i Stockholm… Familj, vardag och jobb sätter käppar i hjulet men å andra sidan är det naturligtvis toppen att repertoaren bräddas rejält under de kommande tio dagar.
Invigningsfilmen Hjärtslag såg jag förra veckan på pressvisning och den är… charmig. Inte riktigt det lättsamt insiktsfulla relationsdramat jag hade hört talas om men, ja… charmig.
Franske våldsfetischisten Romain Garvas Vår dag skall komma har ju oxå haussats men inte heller den lyfter till några höjder – det börjar bra men sen blir det en typisk SFF-film, det vill säga en brutal road movie som irrar bort sig i en pseudoexistentiell snårskog.
Nu blir jag så där negativ igen (det kanske är därför jag numera aldrig blir bjuden på festivalens invigningsbaluns). Det kommer självklart drälla in en hel del bra saker på festivalens alla dukar och en klart positiv omständighet är att jag i morgon ska träffa den amerikanska indyfilmens Gudfader, Gus Van Sant.
Resultatet visas på Kulturnyheterna i SvT morgon kväll.