Noterar att Jens Liljestrand i söndagens DN Kultur citerar från mitt inlägg om Våra vänners liv. Liljestrand driver en tes om mjuka män (en tes som inte är så tokig men som nog bara har sin bärighet i den kulturmediala ankdamm som är vår, knappast någon annanstans) och söker reaktioner på den fjäderlätt genderböjande serien från reaktionärt håll. När han inte hittar några dylika refererar han till mig, vilket ju svider en aning i ett  rödgrönthjärta, men det är väl sånt man får ta.
Det är ju inte ovanligt att man som krönikör tvingas bända lite på sina referenser för att de ska passa in i ens spaning (jo, jag har gjort det själv några gånger), men det är lite trist att skribenten citerar min avslutande lätt ironiskt överdrivna konklusion som vore det min egentliga åsikt och tro. Han påstår dessutom att jag är upprörd. Det är jag inte. Varken då eller nu. Inlägget om Våra vänners liv handlar om dramaturgi, inte om moral, om en pusselbit som saknas, med andra ord (och för sista gången): hur ska vi kunna tro på Anna och Pontus historia om vi inte får någon backstory, ingen som helst hint om varför Anna agerar så kyligt som hon gör?

Nå, detta var bara en detalj, som har vuxit sig alldeles för stor på denna blogg (ja, och i DN, då). Jag ligger inte sömnlös över Anna och Pontus förehavanden; må de hädanefter plaska i ankdammen på vilket sätt manusförfattarna än må önska.
Måndagskvällen tillhör inte längre dem, den tillhör begåvade svenska humorserien Grotesco och framförallt min nya tv-kompis Nucky Thompson i Scorsese-producerade Boardwalk Empire.