Fredrik Sahlin

Det var ett tag sedan jag skrev här. Kände efter en tremånaders prövotid att bloggandet inte var för mig. När man som jag har till jobb att skriva och prata om film, uttrycka åsikter i diverse forum känns inte behovet att blogga så stort, helt enkelt. Dessutom har jag vare sig den tid eller den åsiktstourette som krävs.  En  blogg ska vara ofta uppdaterad med väsentligheter för att vara intressant, annars kan det gott vara. Det finns få saker som är så ödsliga som en blogg i träda.

Ville bara säga detta, eftersom jag fått en del frågor om varför det händer så lite på denna sida.
En sista åsikt bara, när jag ändå är här: jag var igår och tittade på det omtalade stjärnskottet på Stå-upp-himlen, Aziz, på Chinateatern i Sthlm. Han är otroligt säker på scen, han har en pondus och scennärvaro som få (någon?) svensk kollega har, men materialet… nja. Inget vidare. Pubertalt och nästan löjeväckande sexfixerat. Ett, kanske två skämt om blow jobs kan vara kul men Aziz låter ca 70 % av showen gå i grabbighetens tecken. Besvikelsen var stor. Hos mig. Stora delar av publiken (som bestod av några kända svenska ståuppare och resten unga män) verkade dock ha ganska kul.

Noterar att Jens Liljestrand i söndagens DN Kultur citerar från mitt inlägg om Våra vänners liv. Liljestrand driver en tes om mjuka män (en tes som inte är så tokig men som nog bara har sin bärighet i den kulturmediala ankdamm som är vår, knappast någon annanstans) och söker reaktioner på den fjäderlätt genderböjande serien från reaktionärt håll. När han inte hittar några dylika refererar han till mig, vilket ju svider en aning i ett  rödgrönthjärta, men det är väl sånt man får ta.
Det är ju inte ovanligt att man som krönikör tvingas bända lite på sina referenser för att de ska passa in i ens spaning (jo, jag har gjort det själv några gånger), men det är lite trist att skribenten citerar min avslutande lätt ironiskt överdrivna konklusion som vore det min egentliga åsikt och tro. Han påstår dessutom att jag är upprörd. Det är jag inte. Varken då eller nu. Inlägget om Våra vänners liv handlar om dramaturgi, inte om moral, om en pusselbit som saknas, med andra ord (och för sista gången): hur ska vi kunna tro på Anna och Pontus historia om vi inte får någon backstory, ingen som helst hint om varför Anna agerar så kyligt som hon gör?

Nå, detta var bara en detalj, som har vuxit sig alldeles för stor på denna blogg (ja, och i DN, då). Jag ligger inte sömnlös över Anna och Pontus förehavanden; må de hädanefter plaska i ankdammen på vilket sätt manusförfattarna än må önska.
Måndagskvällen tillhör inte längre dem, den tillhör begåvade svenska humorserien Grotesco och framförallt min nya tv-kompis Nucky Thompson i Scorsese-producerade Boardwalk Empire.

Har inte tänkt på det förut, men om det ska till att spelas in en ny spelfilm om Fred Flinta torde Gus Van Sant vara som klippt och skuren för huvudrollen. I alla fall om man ser till anletet. Mentalt sätt är det inte direkt jabbadabbadoo. Han var rätt återhållen idag, både på presskonferensen och på tu man hand. Kärv och känslig men ändå paradoxalt nog ändå tillmötesgående. Vet inte hur han klarar den ekvationen, men han gör det.
Intervjun blev rätt okej ändå, om man bortser från att det i bild ser ut som jag har psoriasis i hela ansiktet – men hey, det är sånt man får ta när man gör tv utan smink.

Apropå långa tv-serier är Våra vänners liv i SvT inte så pjåkig. Väl byggda berättarbågar och i det stora hela engagerande öden, men jag har seriösa problem att förstå mig på relationen mellan Jakob Ericksson och Meliz Karlge rollfigurer, Pontus och Anna. Den senare beter sig genomgående på ett extremt empatistört vis utan reaktion från vare sig omgivning eller manusförfattare, och framförallt inte från Pontus. Varför accepterar han utan fajt att han måste flytta ut till en etta i Akalla och hon behåller den stora våningen i stan? Varför måste han betala underhåll när de har delad vårdnad? Varför tar han hennes extremt kalla attityd? Varför hukar han hela tiden?
Jag menar inte att vare sig Pontus eller Annas agerande är osannolikt, det finns många störda och ojämlika relationer därute, men eftersom det annars rör sig om ett manus som bygger på igenkänning och en slags allmän moral och logik, sticker deras relation ut som en Sverigedemokrat i en Prideparad.
Kort sagt, om Pontus hade varit otrogen eller gjort något annat ont som orsakade skilsmässan så vore hennes reaktion förståelig, men han framställs som en alltigenom godhjärtad, om än lite neurotisk människa.
Kanske är just det som är klon, man har kanske medvetet väntat med informationen om att Pontus agerat notoriskt häradsbetäckare, eller att han är psykopat, laserman eller dylikt. Något mindre än så kan tyvärr inte accepteras.
Sex avsnitt kvar, fan vet om jag orkar…

I en DN-artikel idag ondgör sig ett antal mediepersoner över att det inte görs långa, bra tv-serier i Sverige.
Visst, jag håller med, ”lång” och ”bra” är en fin kombination, men ”lång” och ”dålig” är sämre.
Visst har jänkarna, främst HBO, skapat en hel del storheter, men det är lätt att glömma att det som kommer hit, är det som gått bra i USA. Det vill säga: vi slipper se alla de misslyckade serier som suger pengar ur produktions/tv-bolagen.
För trots vad någon säger i artikeln handlar det, delvis, om pengar; de stora amerikanska bolagen har både karuseller och gungor, SVT har bara gungor (eller om det är karuseller…).
TV4:s komediserie Solsidan, som tas upp i artikeln som en lyckad svensk serie, är ju väldigt rolig, Felix Herngren är genial, men titeln är knappast relevant i sammanhanget Mad Men, Sopranos och The Wire.
Och danska framgångar, hmm… jag är skeptisk. Säsong två av Brottet ger i alla fall ingen anledning för svensken att ta fram flagellantpiskan. Förutsägbart, tröttsamt tjatig upprepning av säsong ett och alldeles för lång.
Och den omtalade The Event… burr. En zombieversion av redan trötta cockteasern Lost.
Längd är inte av hävd något gott – åtminstone inte i tv-branschen…

Personligen anser jag att en TV-serie aldrig ska vara längre än fem avsnitt.

Apropå Facebook… kan inte alla egocentriker sluta tynga ner nätet med en massa ovidkommande information om vad som har intagits till lunch, hur lyckat surdegsbrödet blev eller hur träningen gick. Vi är genuint ointresserade.
Den värsta varianten går i kladdig hemma-hos-stil: ”Jag och barnen rullar köttbullar till middag! Härligt!”
Nej, du rullar inte köttbullar. Du sitter vid datorn!

Blir lite förvånad över det översvallande mottagandet av David Finchers The Social Network.
Jo, jag hade också ganska kul när jag såg den. Det går undan, Aaron Sorkins dialog är verbal pingpong på elitnivå, filmmakarnas sinne för effektivt berättande är på gott, men när eftertexterna börjar rulla infinner sig en besvikelsens tomhet. Efter det att filmen hade larmat och gjort sig till i 121 minuter bidde det bara en tumme.
För vad är det egentligen som berättas så effektivt? Jo, att någon, till stor del Zuckerberg, kom på Facebook och att det tjafsas om vem som ska ha mest cred och pengar. Känns mer som ett pilotavsnitt för en serie. En etablering av ett dramas premisser, snarare än ett drama.